Föreningen för klinisk mikrobiologi

RAF-spalt 2024-3

När detta skrivs har RAF just inlett arbetsåret 2024/25 med sitt årliga internat. Vid mötet presenterade föregående års RAF-stipendiater sina projektarbeten. Stipendiaterna 2023/24 har varit Edvin Ingberg (SILF) och Vendela Berglund (Föreningen för klinisk mikrobiologi - FKM). Edvin har gjort en systematisk genomgång av det vetenskapliga underlaget för användning av koncentrationsbestämning (terapeutic drug monitoring – TDM) av betalaktamantibiotika inom intensivvården. TDM kan möjliggöra en individanpassad dosering med teoretiskt minskad risk för både under- och överdosering. Med Edvins arbete som grund planerar RAF att ta fram en instruktion för när TDM inom intensivvården kan vara av värde och hur det då ska användas. Intresset från många intensivvårdsläkare är stort men nya metoder ska naturligtvis bara införas när de innebär förbättrat utfall för patienterna eller mer kostnadseffektiv vård och helst både ock. Vendela har studerat den svårbehandlade gramnegativa bakterien Stenotrophomonas maltophilia. S. maltophilia orsakar opportunistiska infektioner, framför allt vårdrelaterade pneumonier, som både är svårbehandlade och har hög mortalitet. Trimetoprim-sulfametoxazol är förstahandsalternativ för behandling. Många aspekter har dock varit dåligt beskrivna och Vendelas arbete kartlägger både resistensnivåerna mot trim-sulfa och alternativa preparat och det vetenskapliga underlaget för de olika behandlingsalternativen. Förhoppningsvis kommer Vendelas arbete att kunna presenteras i en förkortad form i framtida nummer av Infektionsläkaren. Både Edvins och Vendelas arbeten, liksom tidigare RAF-stipendiaters, kommer också att finnas på RAFs hemsida www.sls.se/raf. RAF tackar Edvin och Vendela för två mycket väl genomförda projektarbeten. Stipendiaterna för 2024/25 är Aline le Clair (SILF) och Anna Eringfält (FKM) och RAF uppmanar ST-läkare inom infektion och klinisk mikrobiologi med stort intresse för antibiotika att söka stipendierna för 2025/26 när de utlyses nästa vår.

Som medlem i RAF får man ibland frågor om varför vi krånglar till det med antibiotikabehandling, till exempel genom att rekommendera 2 gram cefotaxim för behandling av stafylokocker eller 750 mg amoxicillin för behandling av Haemophilus influenzae. Har det inte fungerat bra med de doser vi använde tidigare? Det korta svaret är att jo, det har det nog gjort i många fall, men i ljuset av ny kunskap bedömer vi att en del patienter kan ha nytta av en högre dos. Infektionsläkare bör dock ha en djupare förståelse än så varför ett längre svar följer här. För att en bakteriell infektion ska kunna behandlas med ett antibiotikum måste den fria (ej proteinbundna) koncentrationen att detta antibiotikum nå upp till bakteriens MIC-värde på platsen för infektionen. Eftersom det är svårt att mäta antibiotikakoncentrationer i andra lokaler än serum används serumkoncentrationen som en approximering för koncentrationen i infektionshärden. För optimal effekt behöver ett visst så kallat PK/PD-mål uppnås. För många betalaktamantibiotika är detta till exempel att den fria koncentrationen ska överstiga MIC under minst 50% av doseringsintervallet medan det för andra antibiotikaklasser handlar om arean under koncentrationskurvan (AUC), ett inte helt intuitivt begrepp. PK/PD-målen är relativt väl beskrivna för vissa bakteriearter och antibiotika men ofullständigt kända för andra. För att krångla till situationen ytterligare finns en osäkerhet i mätningen av MIC-värden. Av detta skäl kan vi inte använda individuellt uppmätta MIC-värden, utan använder istället det högsta MIC-värde man uppmätt hos bakterier som saknar resistensmekanismer. Nästa steg i detta osäkerhetsmaraton är vilken antibiotikakoncentration i serum som en viss dos ger upphov till hos en viss patient. Vi vet att detta påverkas av exempelvis kön, ålder, kroppsstorlek och njurfunktion men även om man tar hänsyn till dessa faktorer är den interindividuella variationen stor. När EUCAST anger vilka doser som rekommenderas för att brytpunkterna ska gälla och för att en viss infektion alltså ska anses behandlingsbar, utgår man från det med given dos ska vara minst 95% chans att uppnå PK/PD-målet för den sjukdomsorsakade bakterien. Tanken är att det ska vara hög sannolikhet att det antibiotikum och den dos vi väljer verkligen fungerar optimalt. Om ny kunskap tillkommer behöver doserna justeras, som i fallet med cefotaxim och stafylokocker. Med tanke på hur många osäkerhetsfaktorer som ligger bakom doseringsrekommendationerna är vi dock naturligtvis ödmjuka för att andra (lägre) doser fungerar för många patienter. Och många patienter läker ju ut sina bakteriella infektioner oavsett vad vi gör.

Daniel Bremell
Överläkare Infektion Sahlgrenska universitetssjukhuset
Ordförande RAF

« Tillbaka

Inlagt 2024-10-11 av Torgny Sunnerhagen

2026-04-30 15:07
Ⓒ Allt material på denna webbplats skyddas av upphovsrättslagen.
Upphovs- och förfoganderätten tillhör Mikrobiologi.net och respektive upphovsman

Mikrobiologi.net/FKM